Blue in the face

Aaaaaah jag lämnar hjärnan hemma, aaaaaaaah jag kan kolla på Avatar hur många gånger som helst. Har du missat James Camerons massiva etno-epic-environmental-mruhaha så gå för all del och se den, för jag tror att den gör sig betydligt sämre på en liten tv-ruta än på en bioduk the size of Texas.

Det här är en film som inte lämpar sig jätteväl för krystpretentiös analys. Klyschorna haglar. Manus saknas. Eller, i alla fall till just den aktuella filmen. Men jag ska inte göra nån dryg write-up på Fejjan, eller gnälla mer här, för jag är suckered av reklamen och kanske lite, lite attraherad av de här blårandiga supermodell-akrobaterna som skiter blankt i PayPal, vinterdäck och pensionsförsäkring. Feels kinda weird. Men uppenbarligen är jag inte den enda - folk har tydligen drabbats av depressioner* över "insikten att Pandoras djungel inte finns på riktigt" (och jag kanske fällde en tår över det jag med).


Min spontana reaktion är, kanske inte helt otippat, att jag vill måla mig blå.

Och det är det fler som vill.

De som tycker att de är jävligt snygga (och har helt rätt i det, om det inte vore för "spegelminen" i början och slutet).

De sjukt kompetenta som jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag diggar eller inte. (Hej Petrilude!)

De handfasta och snabba.

De som verkligen försöker, men ändå verkar totalt uppgivna. (Why? Hon var ju rolig?)

De som borde ha stängt av teven först, och bett familjen hålla käften.

De som är väldigt duktiga, men kanske kunde ha valt en annan lampa i början av videon?

De fejkat uttråkade.

De som...ja, nej, jag vet inte vad fan det här är.

Och de som jag bara inte vet om de är superironiska eller om de menar allvar.

Oddsen att jag kommer att gå till jobbet med undercut, pilbåge, huggtänder av plast och stringtrosor av hampsnöre är dock fortfarande dÅhliga, men jag lovar ingenting vad gäller semesterveckorna i sommar!

FOTNOT!!

*Lite som när de fick inrätta en krisgrupp för att folk började bryta ihop över att Titanic gått under när filmen väl hade släppts. Verkar vara lite av Camerons gimmick, att folk måste gå i terapi efter att ha sett hans filmer? Seriöst, vad är det för panikprojicerande spärrmongon som helt plötsligt börjar ångesta över en hundra år gammal fartygskatastrof? Kan de inte ha ångest över något som händer typ...nu? Nån konflikt i Afrika - pick one! Nån liten klimatförändring? Nån hotad art? Nån människorättslig orättvisa? Dödsstraff? Kemikalier? Religiöst och politiskt förtryck? Något som går att göra något åt??

För att skaffa mig ytterligare fiender efter kalabaliken kring a) Nagelterapeuter och b) Second life (det går bra att kommentera direkt här i bloggen den här gången, om det känns relevant?) kan jag avsluta med att påpeka att det är den här sortens bekväma nojor över saker vi inte längre kan påverka som får mig att tycka att det är SJUKT fegt av skolorna i Sverige idag att tjata sig blå om Förintelsen, men inte säga ett jävla knäpp om alla folkmord som pågår NU NU NU. Det verkar vara jävligt skönt med hanterbara katastrofer som man inte längre kan (och därför inte behöver) göra något åt. Varför agera när man kan beklaga, liksom?