NOTD Extralager med Cranberry Flame

Förr eller senare är det som om sminksamlingen uppnår ett slags kritisk massa, och börjar yngla av sig. Folk är snälla och kommer med presenter. Saker gängar sig i skåpen och kläcker en armé av nya små burkar. Eller så har jag glömt bort en del som verkar nytt när jag stöter på det igen.

Igår kom Nancy förbi och hade med sig Cranberry Flame från China Glaze. Jag kunde inte låta bli att prova den genast, trots mitt nylackade Blue Velvet, om så bara för att få lukta lite (jag är en sån som tycker att lukten av lösningsmedel är farligt trevlig, och brukade tigga mig till att få sniffa på vår flaska med sårbensin hemma när jag var liten. Jag fick ta en sniff, men bara en, mer än så sa mamma var farligt...)


Nancy tyckte att CF i sig självt var lite för ljust, och det kan jag kanske hålla med om även om det var mkt stiligt, men över Blue Velvet satt det som en smäck. Kolla ovan, pinkie längst tv har bara två lager CF, resten är övermålad BV med ett lager CF.

Jag är rätt nollställd på det här med lack, de har liksom smugit sig in från sidan i samband med allt annat smink som jag egentligen prioriterar mer, och jag är ungefär lika intresserad av naglar i sig som av...öron? Långa fejknaglar hindrar mig från att göra allt som är roligt, typ skriva på tangentbord, pyssla med garn och fullgöra mina äktenskapliga plikter. För att inte tala om att hantera oväsentliga och sällan förekommande vardagsföremål såsom kontaktlinser, kniv och gaffel, toapapper, nycklar, dragkedjor, mobiltelefoner, säkerhetsnålar, tamponger och snart sagt varje enskild del av min egen kropp. Inte heller tillåter de att jag gör något av det som jag är anställd att göra. Mitt rekord är tre dagar - så länge står jag ut innan skiten åker av. Och då är det typ under en helg när man ska gå ut tre kvällar i rad och inte har tänkt städa förrän på söndag. Det är ett mysterium hur folk klarar av att ha dem jämt. Lyckans ostar. Kanske är det en träningssak, men det finns gränser för vad jag orkar med.

Lack däremot - yay! Naglar är liksom bara ett nödvändigt ont för att man ska få ha tjusigt nagellack. Jag kanske borde börja ha det direkt på händerna istället. Eller på benen. Men att färg + färg skulle bli = ny och spännande färg, det borde jag ju ha kunnat lista ut ändå. Jag skriver det här bara för att du ska få gôtta dig åt hur lätt jag har att missa uppenbara självklarheter som dessutom är allmängods på flera av de bloggar som jag själv länkar till och regelbundet läser. Men ser jag det? Neh.

Var för sig var de här lacken kanske inga radiohits, men tillsammans - ah, they made sweet music! Rödlila tasty-ass metallic-smaskaroo, med ett fantastiskt twotone-djup och au wau, varför har jag inte en bil i den här färgen? Det blev lite kladdigare än vanligt, men skitsamma, det är ett expriment. Jag gav mig fan på att inte fucka upp och stöka till ytan, utan satt prydligt overksam och torkade framför nästan hela Public Enemies, bara för att inse att jag bommat topplacket. Eh. But nevertheless! Yummy! Thank you sweetie!