Little Drop of Poison

Grönt är najs, men för att undvika de värsta Poison Ivy-vibbarna en vanlig dag på jobbet brukar jag sikta på ärggrönt, havsgrönt och olika petroleumvarianter. Little Drop of Poison är ärggrön och hör också till Tom Waits-kollektionen, och du som har din popkulturella tänkarmössa stadigt fastsatt flinar kanske dessutom åt Pixar-referensen. I botten är den varm i tonen, med en hint av gult och en hint av svart, som syns bäst när man tonar ut det.

Jag säger det rent ut, det här är ett försök att rädda en astråkig guldfärg som jag hade knött för mycket pigment i för att vilja lämna därhän. Guld är inte jätteroligt, om det inte är veryvery special. Och det är svårt att göra guld till något speciellt. Det är ju ändå alltid guld, liksom. Med tillhörande associationer kring kitschig heminredning, julpynt och plast.

Jag har sett mycket jidder på smink- och färgblandarsajterna om att det är så dåååligt med färger som bara gjorts mörkare med hjälp av svart. Och jag är med på att man hellre mörkar ner med hjälp av komplementfärger, men det neutraliserar samtidigt och gör färgen lite dassigare. Tvärtom måste jag säga att jag gillar de svartbasade färgerna, det är snyckt när man har gnott en stund och den svarta undertonen kommer fram. Det svarta pigmentet biter som synden och stannar kvar allra längst, vilket ser lite intressant ut när det finns med i små kvantiteter, så att man börjar med en ljus färg som sen trollar om sig till svart. Få se om jag ändrar mig när jag inte är en sån N00B längre.

Som vanligt - dagsljus ovan, lampljus nedan.


På ingenting överst, på UDPP undertill.