tisdag 10 november 2009

Customize me



Jag dras ständigt med en liten molmande längtan att färga håret i olika konstiga färger, och variera mitt utseende mer än jag gör. Gamlingar som ser dåligt (läs:40-talister) brukar ofta gnälla om att "jag ändrar utseende" men det är i själva verket lögn. "Jaa, du brukar ju ha lite olika frisyrer varje gång man ser dig..."

Det är inte sant. Jag har haft tre olika hårfärger i mitt liv, ungefär tre år i stöten varje gång. Utom det blonda som satt snällt på plats i 20 år innan jag attackerade det, tack så mycket. Inget jättestort utrymme för förvirring, kan man tycka. Men uppenbarligen har jag något slags plastigt, generiskt utseende som man inte kan fästa i minnet (typ som Christina Aguilera som bara verkar vara en naken plastdocka utan drag, som man kan klistra olika peruker och stilar på lite som det faller sig).

Nu skulle jag kunna gå över till att bitcha om alla oartiga jävla småungar i periferin av mitt umgänge, som verkar ha gjort det till nån slags sport att inte känna igen mig trots att vi ibland har varit tio gånger på samma klubb, i samma sällskap, eller efter att de har varit hemma hos mig och druckit min sprit, suttit i min soffa och torkat slut mitt toapapper. Till exempel du, Rebecka. Och lilla sura Jonatan som är kanske världens otrevligaste människa, på delad förstaplats med Natalie. Och en lång rad andra av samma självupptagna, tomskramlande JagJagJag-typ. (Vänta nu, varför känner jag alla de här människorna via den förträfflige Martin S?)

Men det ska jag inte.

Istället ska jag gruffa lite över att man inte kan få byta FLER saker än bara smink, kläder, hår, ögonfärg och axesoaarer, jag vill ju vara grek och japan och iranierbrud och irländska och somalier och lång och kort och pinnsmal och tokkurvig och blek och mörk, och varför inte hund en dag i veckan, om det bara hade funkat? Jag har inget nervöst PK-motiv till detta, jag är bara helt egoistiskt sugen på omväxling. Lite fleshcrafting, tack?

Vissa sminkningar funkar ju t ex mycket bättre om man har möjlighet att köra "Asiatisk vecka" och ha svart hår. Speciellt det där med svart hår verkar asbra när man ska färgmatcha saker. Ingen krävande halvblond mesfärg som ska bäras upp, bara en direktmatchning till allt annat man har på sig. Men med resten av det pigment jag har skulle det bara se konstigt ut. Och hur ska jag kunna komma undan med stora jävla tribalmärken i vitt och gult och rött om jag inte har en sweet ass kakaohy att lägga dem på?

Många förändringar går ju att göra, men de borde vara enklare att skapa, och framför allt enklare att bli av med. Även om jag bara tonar mitt blonda hår i svart, så kommer jag att få leva med det beslutet i flera år efteråt. Bah! Jag vill ju trycka på en knapp, och vara tillbaka i default mode.

Varför kan jag inte få ha fler kort i leken, glasblek med fräknar, ögonlock som jag slipper tejpa ner, ögonbryn som inte behöver färgas? Varför kan jag inte få svälla upp till moderlig fluffbakelse på 85 pannor med ett dekolletage att drunkna i, och sen trolla ner mig till 55 kilo muskler nästa dag, allt efter behov?

Jag skulle också väldigt gärna vilja ha en extra led på fingrarna, och kunna vika knäna åt andra hållet. Faktum är att det vore väldigt praktiskt med kulleder istället för gångjärnsleder i knäna, fast kanske inte tillräckligt stabilt? Naturen brukar ju veta vad den sysslar med.

Nån mer som tycker att vi är orättvist fastlåsta? Variatiooooooon!! Pliiiiiis!

6 kommentarer:

  1. I hear ya! Är ju inne i mitt gnälla-om-att-jag-vill-ha-mörkt-hår-fas igen, fast då jag har gått igenom processen att bleka från mörkt till uberblont inte mindre än två gånger på hm, fem år, så ju man lite tveksam va :)

    SvaraRadera
  2. Det där känner jag igen, fast garderobsmässigt. Min garderob är schizofren: ett par "stilrena" plagg, lite fjortis, lite synth, lite goth, lite tant, lite fyrtiotal och lite sextiotal, lite metal och lite nörd och knappt en komplett outfit nånstans. Lajvsyndromet: Oooooh, den DÄR blir säkert bra till en karaktär nån gång...

    För övrigt: ja, svart hår råkkar, tills man inser att man måste färga om det hela hela tiden.

    SvaraRadera
  3. Fleshcrafting, you say? Luktar Tzimisce lång väg ;)

    SvaraRadera
  4. Nja, snarare har jag förläst mig på Brian Lumley i min ungdom. Där var det ständigt återkommande fleshcrafting, för att inte tala om deras morfningar - "conch-like ears", "convoluted snout" och "teeth like daggers of bone"...

    SvaraRadera
  5. Den starkaste inspirationen får man (jag åtminstone) av det som sticker ut mest, och det var ju jävligt lämpligt... Jag menar, hur lätt är det t ex att skifta mellan 85 kg kurvor och 55 kg muskler? Eller rött långt hår och kort blont?

    SvaraRadera
  6. Det är kört, så himla surt... och det är kortvarigheten som lockar litegrann också - man vill variera sig, inte nödvändigtvis permanent byta bort något man har.

    SvaraRadera