Syrrans skokartong

Nån gång 1987 eller så, när jag fortfarande kröp in inuti påslakanet och knöt till snörena om det blev för tråkigt att gå och lägga sig, hade min storasyster en skokartong med smink som jag mycket beundrade.


Fatta det, en hel skokartong! Jag minns den som blå och vit, klädd med nån rest av en tapet som blivit över, och det luktade oemotståndligt gott av vuxenvärld och fina saker när hon tog av locket. Ibland hade man varit snäll och fick bli sminkad. Åh ljuvlighet! Det är inte svårt att lista ut att här grundlades någon form av astronomiskt habegär som inte har avklingat ett dugg sedan dess, bara vuxit ju mer kapacitet jag själv fått att konsumera.

Fanns där inte ett vitt läppstift? Hon förklarade vänligt att det var jättetrendigt 1960. och att det var s k "retro" att ha det idag, fast folk inte brukade ha det i vanliga fall. "Retro" var alltså något bra, det förstod var och en.

Jag undrade hur hon hade kunnat samla ihop så fruktansvärt mycket smink, det verkade orimligt och fantastiskt, vilken investering det måste ha varit! Nej, det var en del julklappar och andra presenter, saker hon hade bytt till sig av kompisar, något hon hade köpt och sådär. Men i alla fall! Jag förstod inte hur någon kunde äga så många fina små saker i trevliga plastburkar.

Nu tittar jag runt på mina fellow bloggerskor och funderar på om det finns fler historiska skokartonger i bakgrunden? En snäll moster med ett välfyllt badrumsskåp? En teaterloge som man en gång besökt? Eller bara en tålmodig syster med ett tappert hopkämpat förråd av älskade läppstift i en papplåda? Kärlek till dig för det, Lisa!