Dra åt två håll

Nej, nu går det inte längre, jag måste tjafsa lite mer om kluvenheten kring smink och kanske framför allt kring hur man klär sig.

Efter att ha haft dospaltor (läs: 90-talets proto-emo) hela uppväxten var jag intrimmad på att röra mig BORT FRÅN det som ansågs normalt. Jag och mina lika truliga svartklädda kompisar satt och hukade över våra "kontroversiella" rollspel, läste inbillat creddiga böcker som vi inte begrep och var helt övertygade om att vårt lidande var unikt. Så långt, allt väl. Svarta second hand-trasor och utgrinade kajalstreck blev en tydlig, enkel norm att förhålla sig till. (Och tro inte att det inte fanns en polis som upprätthöll reglerna. Det fanns flera stycken.)


Den här strävan sitter i ryggmärgen ännu, nån slags modemässiga fantomsmärtor. Jag springer med jämna mellanrum in på Shock och glor på konstiga Stargazer-produkter som jag aldrig kommer att köpa igen, och surfar kläder på Odium och Lip Service. Ibland köper jag nån liten plastpalta som jag gläder mig åt, men aldrig har tillfälle att använda, eftersom livet numera består av Social Kontroll på Kontor i mycket större utsträckning än Tequilashots på Sunkig Synthklubb... Jobbuniformen kommer från H&M, så är det bara. Dagarna när jag gick till skolan med hemsydd plyschhoodie med illskär rya-applikation, Directions-hår och plasttiara är ÖVER. På gott och ont.

Men. Intvingad i kontorsträsket eller ej - på senare år har jag börjat revoltera mot det som blev min norm när det begav sig. Jag utforskar allt fler områden som en gång var tabubelagda bland mig och mina små svartklädda kompisar... "passa dig jävligt noga för att vara normis istället för TRUE." (När jag var 19 var "H&M-got" ett etablerat skällsord, på riktigt!) Idag går jag alltså gatan fram i marinblå träningskläder, bekväma platta skor och rosa läppstift, och känner mig som världens jävla rebell! Det är naturligtvis ingen som lägger märke till det, men för mig är det nytt och spännande! Och det känns helt bisarrt att upptäcka den bitvis vidriga men samtidigt bitvis charmiga världen utanför den skyddade verkstaden som kallas subkultur, sådär trettio år efter alla andra.