Glow worm glow

Min mamma är väldigt söt. Man säger alltid att ens mamma är söt, men min mamma är söt på allvar, hon var ashet när hon var yngre. Hon hade en massa beundrare som hon dissade, jag hatade dem. Speciellt han som vi kallade för radhusmannen och ett par andra, de som försökte fjäska in sig hos mig för att komma åt henne. Päh. Sånt gick vi inte på. Trist att jag ser ut som min pappa dårå.

Trots detta så är hon rätt benägen att kritisera sitt utseende på ett syrligt, uppgivet sätt, och sucka när hon står framför spegeln. Mina favoriter är nog "Det är kört när man är i min ålder..." "Som en korsning mellan Elvis Presley och Adolf Hitler" eller varför inte "Fyfan...som ett lik med invärtes belysning..."

"Lik med invärtes belysning" var det som först came to mind när jag såg mig i spegeln i morse. Eftersom jag inte vill braka på med riktigt lika mycket mejk som vanligt nu när jag är nystucken i ögat, har jag tagit det ovanligt lugnt, med den ofelbara följdkommentaren "Oj vad du ser trött ut" som man ALLTID får när man plötsligt drar ner mängden smink i botten ett par dar.

Men nu är det fan skarpt läge. Jag är inte ens eteriskt, vampyriskt blek längre, jag ser bara glåmig ut. Inte Lilith. Nosferatu. Med en tjock fernissa av havregrynsgröt. I går morse dök jag desperat ner i den glittriga, koralliga blushern som följde med tbs-paletten i sammet - ni fattar hur far out jag har knuffats när jag använder korallfärgat råsch. Femton varv med kabukin senare såg jag åtminstone lite vaken ut, och inte som ett Fairytopia-vattenlik med en glödlampa i kraniet...

För att vara helt på den säkra sidan har jag nu garderat mig med en tegelsten av H&Ms eget rouge nummer 18 - glittrigt pigg(y)rosa. Jag har annars nästan bara matta, damiga råsch i färger som "malva" och "vintage", men nu är det fan dags för en sektion av artilleriet som jag aldrig knäckt upp förut - glitterblush. Wish me luck!